A Poem a day/ the 27th of April 2013

Black me, black me, beauty blessed

Beam me, beam me, blossom blunt

Bear me, bear me, and break that broken brittle badge

Bees are buzzing me, bless and buzz me brave and bold

Thy bareheaded queens behold.

Blackness me, darkness me, blessed beauty of the beast

Shine me, shine me, thy flowering birds and beaks

Carry me, carry me, and break that broken fragile shield

Buzz me bee, bless me and swarm me brave and bold

Let your bare-headed bridal queens be amazed.

Svärta mig, svärta mig, välsignade vackerhet

gläns mig, gläns mig, blommande brokiga blad

Bär mig, bär mig och bryt den brutna sköra skölden

Bi surra mig, välsigna mig och svärma mig modig och djärv

Låt dina barhuvade drottningar häpna.

Svartur mér, svartur mig, fegurð blessuð

Geisla mig, geisla mig, blóma barefli

Bera mig, bera mig og brjóta þessi brotinn brothætt skjöldur

Býflugur eru buzzing mig, blessa og munnmæli mig hugrakkur og djarfur

Thy bareheaded drottningarnar sjá.

No, this poem is not meant to be clear to read like icy water, it´s more like nonsens, playing with words and the meaning of the word,  The translation into icelandic may be wrong, (you may correct me) but the language is so poetic in every word, so maybe we can amnage anyway.

Om att skriva / On writing

Stephen King skriver att skrivbordet ska stå mitt i rummet och då menar han antagligen mitt i livet, men han betonar också hur viktigt det är att stänga dörren om sitt skrivande,

Det har jag ju aldrig gjort, stängt dörren, men kanske öronen, kopplat bort så gott det går det där som hela tiden händer runt omkring. Kanske borde jag köpa lurar, hörlurar alltså.

Men det är förstås också det att skrivandet inte är mitt arbete, det är den tid jag stjäl här och var, små bitar av det lapptäcke som blir till vardagar, veckor och år.

Så klart har han rätt, King alltså. Att det vore bättre att skriva oavbrutet och i ett flöde utan att göra avbrott för att gå till ett annat arbete. Plötsligt har man tappat tråden, börjar upprepa eller glömma bort. Därför hade jag tänkt skriva kort, så att jag hade hela historien i mitt huvud. Men så blev det inte historierna skriver sig själv och karaktärerna vill ha utrymme.

Skrivbordet, tja, det flyttar runt, skrivbordet är väl för det mesta min dator, ibland finns den i sängen, men just nu i soffan, för det mesta på ett blått databord från Ikea. Det är alldeles för litet, men ändå har det som fördel att det då får plats och dessutom har det ett utdragbart bord för ritbrädan och för tangentbordet.

Olika tider, olika platser

Vera Nilsson, som blev en av Sveriges framstående konstnärer målade i köket och hon målade barnen, de var ju de som fanns omkring henne. Gräv där du står. Man tager vad man haver som Kajsa Warg kanske inte sa, men en tanke som präglat Sverige inte bara när det gäller kokkonst. 

On writing

Stephen King writes that your writing desk should stand in the middle of the room and I think he maybe meant in the middle of your life, but he also stresses how important it is to close the door on your writing,

I've never done that, closed the door, but maybe the ears, to disconnect as much as possible from the things which are constantly happening around me. Maybe I should buy headphones, headphones, that is.

But it is of course also the thing that writing is not my job, that's the time I steal here and there, small pieces of the patchwork that turns into days, weeks and years.

Of course he is right, he is. It would be better to write incessantly and in a flow without interruption caused by going to another job. Suddenly I have lost the thread, begin repeating or forgetting. Therefore, I had intended to write a short story, so I could easily keep the whole fiction in my head. But the story decided else and the characters wanted space.

My writing desk, well, it moves around, the desk is well most of the time my computer, sometimes in the bed, but right now on the couch, mostly on a blue computer desk from Ikea. It is far too small, yet it has the advantage to fit in at a small place and in addition it has an extendable table for Bamboo drawing pad and an extra keyboard.

Different times, different places:

Vera Nilsson, who became one of Sweden's leading artists paintedher works in the kitchen and she painted her children, they were the ones who were around. Dig where you stand. 
"You take what you have got",  maybe Kajsa Warg never wrote in her famous cooking book, but a quote and a thought that characterized Sweden not only in terms of cuisine.

Or as Inki, my painting teacher said; “you can never blame it on lack of materials, there are always materials around”.



När jag målar grönt,
så är det inte gräs
när jag målar blått,
så är det inte himmel.

Henri Matisse

Men det här är inte en Matisse,
det är en Nordin

 When I put green,
it is not grass
when I put blue,
it is not the sky.

Henri Matisse

But this is not Matisse,
this is Nordin.

Magical reading 2 och magiska texter 2

Just nu läser jag Cornelia Funke "Bläckhjärta" och jag älskar den.

"Om du tar med en bok på en resa" , hade Mo sagt när han hade lagt ner den i första lådan, "så händer något märkvärdigt: boken börjar samla dina minnen. Du behöver bara slå upp den sen och så är du åter på platsen där du läste den. Redan med de första orden kommer alltihop tillbaka: bilderna, lukterna, glassen som du åt när du läste... Tro mig böcker är som flugpapper. Minnen fastnar ingenstans så bra som på boksidor."

I am reading Cornelia Funke " Inkheart " and I love it.

"If you take a book with you on a journey" Mo had said when he put the first ones in her box, "an odd thing happens: The book begins collecting your memories. And forever after you have only to open that book to be back where you first read it. It will all come into your mind with the very first words: the sights you saw in that place, what it smelled like, the ice cream you ate while you were reading it...yes, books are like flypaper -- memories cling to the printed page better than anything else."

Jabberwocky

En slidig ödling borvlad

I bryningen på solvis ples
Och lumpingen var brynklig och
den villa gnutten fnes.

Jabberwocky ur Alice i Spegellandet

Översättning av Gösta Knutsson

`Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.
"Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
The frumious Bandersnatch!"

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought --
So rested he by the Tumtum tree,
And stood awhile in thought.

And, as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
Came whiffling through the tulgey wood,
And burbled as it came!

One, two! One, two! And through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
He went galumphing back.

"And, has thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!'
He chortled in his joy.

`Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe;
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

Lewis Carrol; Alice in the Mirrorland

Kunskapens kärna är att äga den
och använda den

Konfucius

reading, writing, remembering, thinking

About

reading, writing, shaping, making, dreaming, thinking, remembering, telling, sharing

to be intertextuell: to tell and tell again, to  depict and depict again, to investigate and to be investigated and investigated again through your own mind and senses

Everything has already been told, but has to,

will be,

wants to be told again

In order to be incorporated, be owned and  be told by the individuals as well as by all of us and kept in our memories

So how to begin

To continue, keep in mind and memory

And to end.

The beginning will catch you and throw you in,
the middle will  keep you or bore you out

The end will throw  you out or throw you in again.

Om att skriva, läsa, skapa, göra, drömma, minnas, berätta och att dela.

den intertextuella medvetenheten: 

 Allt har redan blivit berättat, men måste

och kommer att

vill bli berättat om igen.

Så hur börjar man

Hur fortsätter man, håller kvar i minne och sinne,

Och hur slutar man.

Början kommer fånga och kasta in dig,

Mitten kommer att behålla eller tråka ut dig,

Slutet kommer kasta ut dig

Eller kasta in dig igen.

GAN, Gösta Adrian Nilsson på Waldemarsudde och sen vidare till Lund 2011.

Gan bygger svarta Metropolisstäder, han liknar en jätte som leker med sina svarta legobitar. Bara det att han till synes vårdslöst slängt i de röda och de gröna och de lila, ja varenda jäkla färg som han hittar i legolådan. Liksom jätten står han ovanför och utanför, när han tittar ner på den lilla staden, öppnar fönstren och lyfter av taken så att vi kan se in i husen och jag får den där bilderbokskänslan jag hade som liten, när tecknaren lyfte på locket och lät alla barnen titta in med sin fantasi.

Men allting är en gåta och en rebus, vad gömmer Gösta , ett steg bakåt och fram kliver män, män , män.

Gösta Adrian skruvar upp volymen i sin färgprakt och låter färgen skrika och gnissla, men ibland sjunga som den blå som han förälskat låter blåna, blåna, blåna.

Explosionen sliter sönder och delar upp helheten i spetsiga skärvor av färg som landar på duken och skapar den nya bilden. Så Fauve, så som ett vilddjur sliter duken i stycken tuggar och spottar ut den igen. Så vild och otyglad på duken som den kan bli som måste lägga band på allt som hjärtat vill i det verkliga livet. Allt är rörelse, riktning, strävan men också upprepning , samma form en gång till och en gång till och en gång till skapar rytm och djup. Men det är som en tiger har sluppit lös!

 

Domkyrkan i Lund  förvandlar han till en metallisk blank rymdraket som med våldsam kraft skjuter upp mot den grönskimrande luften över Lund, närmare Gud till dig kan församlingen sjunga under denna hisnade himlafärd när de lämnar en brundaskig stad inunder sig.

1930 är det depression i Tyskland och stöveltrampen närmar sig riksdagen i Berlin, då målar GAN sitt verk;  Svart och vitt, allt dras ihop till två tydliga former den svarta och den vita kolliderar obönhörligt men ljudlöst med varandra. Allt är minimalistiskt, det som förut har gömts i yviga pussel trycks nu in i avskalade former och i viloläge, det som varit ständig rörelse ligger stilla och låtsas vara dött, nature morte (död natur) på franska, men på tyska still leben ( stilla/orörligt  liv) tack och lov.

Gåtan: Vad händer sedan? Kanske försvinner Gösta in i surrealismen, går han vilse? Jag ser honom inte mer. Så mycket energi, så sträng stillhet och sen vad mer?

Gösta lever ända in på sextiotalet, men slutar han att måla? Inga verk finns på utställningen från hans senare tid, hur har explosionen tystnat, hur impluderar den vita formen när den krockar mot den svarta som faktiskt visar sig vara grön?

Those who are in love with learning are in love with life.
Charles Handy

Jolin äter färg

målning av Einar Jolin , Malmö konstmuseum

Jolin äter färg

Det är sista dagen på Liljevalchs för den stora utställningen om Einar Jolin.


Här kan man bli förälskad i en Jolin som badar i färg, äter färg, leker i linjer och kolorit i sina ungdomsår, som målar färg lika fluffig och aptitlig som italiensk glass på en varm piazza i Neapel, som låter en lila sjunga bredvid en skogsgrön yta , som låter den rosa knoppas bredvid en bläcksvart färg,
Som målar unga kvinnor endast iförda svarta strumpor och ibland en hatt utan vulgaritet i rum av färger som enligt Rhode ropar till varann och faktiskt får svar.


Jolin tolkar havet med ytor och med riktningar i penselstråken, jag tänker hålla det i minnet när jag ser på Zorns abstraherade vattenytor, samma vatten men berättat på olika språk. Eller är det ens vatten, finns det bara till om en ursäkt att få leka bryta upp och sömma ihop ytor i färg, linjer och former och ibland men inte alltid volym.


Så blir han äldre, blir han gammal? Han blir grå, han tar fram linjalen.
Han reducerar de yviga fyrverkerierna, han kokar ner både färg, linje och form, är han deprimerad eller har han blivit en kontemplativ zenmästare som vinkar adjö till den stora orkestern och tar fram en enkel flöjt ur fickan, eller går han samma väg som sina konstnärskamrater som reducerar och minimerar genom en konkret konst ända fram till den tomma duken, bara det att Jolin talar ett annat språk och håller kvar vid det föreställande, reducerar verkligheten, går genom den nya realismen till ett Stockholm av kuber, rektanglar och andra ytor.
Men varför grå och inte Hammershøjs stillsamma skumtimmeljus utan här ett grått middagsljus, vadmalsgrå, fäbodsgrå.
Men grått viskar Inki i mitt öra, grått är inte svart blandat med vitt, grå kan bära palettens alla färger och ändå förklä sig till musens grå, i en lågmäld poesi.


Hela tiden går brödmåleriet bredvid, vackra damer och eleganta herrar passerar förbi, de stirrar på oss, men säger sällan någonting, det är helt ok, de tillhör överklass och visar lika lite intresse för mig som de andra damerna på Östermalm. De vill kanske bara uttrycka sina kläder skor och smycken, allt det andra behåller de för sig själva. Och vad är det egentligen Jolin behåller för sig själv som han bäddar in i det grå?
Och det är helt OK med brödmåleri, en konstnär kan inte bara äta färg.


En egen sal finns för stillebenmåleriet och där kommer jag att tänka på skillnaden mellan tyskans still leben (orörligt liv) och franskans nature morte (död natur) Här finns både målningar med doft och andedräkt men också de stendöda nature morte där klangen har tystnat och ledan tagit vid.


Och det är OK. En konstnär behöver måla om, om och om igen så att vägen mellan penseln och hjärtat och föralldel hjärnan blir kort och intuitiv, att det är många timmar av nature morte innan man kommer in i flödet då allt flyter samman i ett Leben.


Så måste man också nämna staden, staden staden som om och om och om igen breder ut sig i vedutamålningar, ömsom svala ömsom drömlika ömsom sprängfyllda. En stad så besjungen så bemålad och så ofta från söders höjder.
Och Jolin har målat och målat, Jolin kan, Jolin kan så bra att han till och med ibland kan måla utan närvaro.


Så börjar han måla in små lustiga kronhjortar i de stillsamma landskapen, de gör intryck av inklistrade urklippsbilder, de är udda i en omgivning som inte inkorporerar dem, var det så för Einar egensinnig i ett landskap som ville något annat, men Einar stod på sig han förblev en inklistrad kronhjort och hans stela lite förfrämligade svenska djur förebådar Ernst Billgrens animalia där kronhjortens bepansras av en hård men färgrik mosaik.


En konstnär ska berätta något väsentligt om sin tid, sa Inki. det gör Einar.
Blev du trött min käre Einar, men i din trädgård betar de skygga rådjuren av plast och i din närhet doftar alltid blommor både de levande köpta och de du kärleksfullt målade och där sitter jag i din röda fåtölj och nynnar Mumintrollets visa:


"För vi gjorde en måne av silver
och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon
och ett tåg för effektens skull.
Det är mera än låtsas och leka
för du kan vara alldeles viss
om att riktiga rosor är bleka
mot en handmålad rosenkuliss.”

Om att göra är ett sätt att minnas och att finnas. Making is a way to remember


 

What I give I keep, what I keep I loose


Fler frågor än svar


På tv diskuterar man om Barn överhuvudtaget längre behöver lära sig att skriva för hand,
alltså med en penna, forma bokstäver med sina egna händer på ett papper.
Jag tänker på:

Den meditativa känslan att låta hand och hjärna följa formen,

låta den vindla och bli betydelsebärande.
Om förbindelsen mellan tanke och skrivet ord blir kortast till tangenten
eller till handens formande av den enskilda bokstaven
Och inte bara den kortaste vägen utan också processen;
från tanke till ordet på pappret eller dataskärmen,
pergamentet eller toalettpappret eller stenväggen.
När blir ett hjälpmedel handikappande och när blir det din hjälpande hand?


Jag är inte teknikfientlig.
Om att göra är ett sätt att minnas och att finnas.
To do is to be and to remember.
Making is a way to remember.
Att den som minns genom handen och ögats samarbete
kommer få svårt att minnas och urskilja tecknet
om de inte själva får forma, iaktta och efterlikna.
Den fågel jag kan beskriva och minnas från skolans biologilektioner
är den grönandshanne jag själv tecknade och minutiöst färglade.


Om en generation som aldrig får ett handskrivet kärleksbrev
Om att inte i smyg kunna skicka lappar
Om barnet som snart och nyfiket börjar forma
bokstäverna i sitt namn utan att någon bett därom.
Twitter kan man jämföra med runhuggarens kortfattade språk,
där varje bokstav får ta sin tid, där varje ord är betydelsebärande.
Tänk hur du sitter där och slår in bokstav efter bokstav
hur du håller tanken levande genom varje hugg i stenen.
Man kan fråga sig hur Solzhenitzyn klarat att smuggla ut sina dokument
utan att själv kunna skriva med sin hand?
Hur alla utan dator ska kunna få formulera sig?
Hur Robinson ska klara sig på sin öde ö?
För som Bibeln säger: och ordet blev till bröd!
Om strömkällan till den digitala världen är evig och allestädes närvarande?
Och frågan måste vi välja?
Och måste vi välja bort åt barnen?
Om man överhuvudtaget behöver lära sig sjunga
när det finns andra som gör det så mycket bättre,
när det redan finns en digital sång?
Behöver vi verkligen dansa med våra egna fysiska fötter,
sjunga med vår egen röst, se med våra egna ögon?
Behöver verkligen snickaren ta fram den urgamla hammaren?
Och varför finns det fortfarande cyklar?
Ja, varför går fortfarande människor med sina egna fötter?
Alienationen, främlingskapet inför det som min hand inte lägre får göra eller vidröra,
det min kropp inte längre får känna och utföra.
Vem får makten?
Vem ger vi makten?
Vem förlorar makten över sitt eget liv och sina tankar?
Vad är det skrivna ordets betydelse?
Att skriva eller inte skriva?
Varför köper vi fortfarande gåspennor?
Kan man inkorporera nya tekniker utan att nödvändigtvis förkasta andra?
Varför finns fortfarande hantverket kvar när vi har maskiner?
Var finns renässansmänniskans omfamnande
av många discipliners bidrag till det totala?
På konstskolan är grundkursen med de många kurserna
 i olika hantverkstekniker den mest fruktbara och populära.
Varför inte få lära sig många verktyg för att sen få välja själv
 och sedan kombinera i nya spännande kombinationer?
Ge mig många verktyg inklusive den digitala,
låt mig behålla hela min kropps alla möjligheter i den nya sköna världen


Och glöm inte den drivkraft som finns i lust och fägring stor.


To write or not to write?
To tell or to be told.
and why are people still buying goosepens?

 

moderna2010 en orättvis betraktelse

Modernautställningen 2010 på Moderna Museet i Stockholm en regning höstdag i november 2010 går mig förbi eller är det jag som går förbi den i de ödsliga salarna?
Nej, det var inte sant! Genast när jag kommer in tar Book & Heden tag i mina barndoms skrubbsår och upptäckarlängtan genom att välta fram stora stenar ur glömskans skog, stora stenar med inhuggna sentencer. Förutom att minnena och känslorna väller fram vid de svartvita fotografierna så kommer frågorna vem, vad, varför...vem/vilka  har skickat dessa budkap genom tid och rum infångade av Book&Hedens känsliga seismografer.
Verket heter Bexells stenar, ett undangömt monument.
Någon talar till mig  och jag stannar för att anstränga mig att lyssna och känna. Varför blir det inte så, sen när jag går vidare in i utställningen?
Vill de här verken tala med mig? Vill de kommunicera med någon eller är de bara ett varande? Helt ok bara att vara faktiskt, såsom höstlövet bara finns där   fastän jag använder det för mina egna drömmar och projektioner.
Eller är det jag som inte lyssnar och ger mig tid eller bortser från mina fördomar etc  för att fångas in av dessa verk som jag går förbi?
Ja kanske , när jag går in på modernas hemsida ser jag att jag missat Jonas Dahlbergs stillastående musgråmjuka filmrutor och Cecilia Edelfalk, var hon gömd i en hörlur eller någon annan teknik, jag hade velat höra hennes röst och se gestalterna hon manar fram ur skuggorna.
Men jag ser och blir glad av Sofia Hultens pinnar. De gör ett slarvigt mönster över väggen och lovar  att en otämjd skog kan tränga sig in i de fina salongerna och jag blir glad och upprymd av Ann Edholms Ubergang, med stora taggiga former och vildsint skrikande orange. Äntligen någon som talar med stora bokstäver till mig!
Plötsligt hittar jag en gammal bekant; stänk och rinnande färg och prickar. Vad gör du här Jackson Pollock, vad säger du gamle döde mästare? Vad vill du mig? Han säger varat, nuet är allt som finns, bara ta emot.
Men också görat, säger han och ger mig en färgburk, görat är viktigt! inte bara säjat.

Harold D. Lasswell definierade 1948 ett samtals delar som :
Vem
säger vad
på vilket sätt
till vem
med vilken effekt?

Paul Watzlawicks tillade
Man kan inte låta bli att kommunicera
det budskap som skickas behöver inte vara det som tas emot. 

Nu handlar kanske inte moderna2010 om samtal och kommunikation eller också gör den det. Pollock följer i alla fall med mig hela vägen hem och snackar hela natten i mitt öra . På småtimmarna tar vi fram färgburkarna och skvätter ner hela inredningen på den den adress jag besöker när REMsömnen tar vid i en outforskad lägenhet någonstans i mitt undermedvetna.

Liljevalchs utställning
ALF HOLMS SAMLING
får mig att
LÄNGTA HEM TILL MÅLERIET
i bildlig och fysisk mening
Där ser man
Ebba Hammarsköld kolorist, som är monumental i det lilla formatet
Olle Nyman...
Alf Lindberg verkar i första påseendet tråkig
han förvirrar och förirrar sig
men hittar hem i de gröna trädgårdsmöblerna
som visar sig vara blå!
och plötsligt låter han hela trädgården explodera i ett vulkanutbrott av färg
sen blir han plötsligt oemotståndlig i pärlemor, det vilda blir till poesi i pärlemor