the Marble Smile

Meet this enchanting marble smile in GNAM, The Galleria Nazionale dárte moderna e contemporanea in Rome.
A place worth visit and to remember, 
stroll through the green park of Villa Borghese and find this place of hidden treasures. 
A place showing dark secrets as well.
And why can the marble look so soft and so alive?  

Turner,Monet, Twombly, late night show on Moderna, Stockholm

Vad gör jag inte för konsten?
som att tillbringa en timme i kö under brännande sol i Rom för att komma in till Sixtinska kapellet
eller som att tillbringa obstämd tid i bitande kyla och tilltagande mörker för att komma in till modernas utställning med Monet och Turner?
Man slits mellan hopp och förtvivlan:
hur lång tid kommer det att ta?
kommer mina fötter någonsin att gå med när de isbitar de förvandlats till har tinat upp?
kommer jag svimma i Roms hetta innan jag möter Michelangelo igen?
Kommer det att bli en besvikelse att möta dem igen? Herrarna Turner, Monet och Michelangelo?
Dvs kommer det vara värt besväret av ev kroppsliga åkommar som lunginflammation eller solsting?

Utanför Moderna finns det de som arbetar med att ge den frusna hopp? Då och då uppträder Moderna museets vänner som änglar med rykande varm äppelsaft som frikostigt delad ut till de frusna själarna som väntar på att få komma in i templet.
Till slut är jag inne i Modernas utställning:
Försiktigt trippar jag på mina iskalla fötter in till värmen hos Turner, Monet och deras sentida frände Twombly.
Turner får mig genast glömma kylan. Han sveper in mig i honungsgula flak av värme. Han jobbar med stora sjok med färg som han fördriver in i varandra med sin palettkniv. Han sveper in och gömmer sina motiv i olika atmosfäriska tillstånd. En gul är inte bara gul, Turners gula består av så många fler, en grå är inte bara en grå , han förebådar impressionismens dissikerande av färger , han plockar sönder dem, men driver in dem till varandra med sin palettkniv igen.

När jag kommer till Monet känner jag plötsligt igen mig själv som tonåring. Ha, det var ju de där färgerna jag använde, det var ju så jag lade färgerna tätt, tätt bredvid varandra. 
Monet plockar sönder all färg i sina beståndsdelar. Titta här säger han som min gamle målarlärare: En grön är aldrig bara en grön, den är hundratals gröna och kan innehåll palettens alla färger. I "Den japanska bron " som finns i två utförande blir Monet helt vild och galen, färg, färg , färg i ett orkesterstycke som är högljutt och modernistiskt. Ibland är han murare, murar katedraler med tjocka färglager i morgonens motljus. Tänk om man fick röra och känna på färgen! Men det ska man förstås inte göra. Det är ändå oerhört att stå så nära de stora mästerverken och se där kommer museets städare och moppar framför Monet med en vänlig blick.
Jag går förbi de stora dukarna av Twombly, det är säkert orättvist, men jag ser en skillnad, det ser ut om om han lägger den  obearbetade tubfärgen direkt på duken, en kadmiumröd är en kadmiumröd, den är inte dissikerad och innehåller inte spektrat av valörer och motsatsfärger som Turner och Monet arbetar med , därför är dukarna mer stumma, skriker men ordlöst emot mig. Ledsen, jag är kall och trött och säkert orättvis.
När jag kommer ut i snålblåsten och vinterkylan har man tänt marshaller utmed uppfarten, de blossar som Turners lanternor på stormande hav, men här utanför Moderna ger de en skön känsla av välkommen in till det kvällsöppna museet. (och varför inte nattöppet en gång om året?)

Jag tar mig nerför backen utan att trilla i ishalkan och kommer ut på bron mot Nationalmuseum. Då plötsligt målar Stockholm upp sin alldeles egen gigantiska Turnerduk framför mig med ett drömlikt sfäriskt slott i honungsfäger flytande och svävande på ett iskallt vattrat vatten och ovanför sammansmält en himmel av hundra nyanser av grått och blått och gult. Allt sammandrivet med mästarens palettkniv i stora djärva drag.

Kvarntorp Sweden, konst på hög, Art on a Pile of industrial Shit

 Lars Vilks,
"Waaaall". 1998

Kvarntorp ligger i Närke. När jag var barn åkte vi ofta förbi högen på väg till våra släktingar. Långt innan vi såg Kvarntorpshögen höll vi alla fyra barn i baksätet för näsan. Kvarntorpshögen luktade fis. 

Kvarntorpshögen har slutat att lukta , men den pyser och ångar fortfarande varm på sina ställen. Ty det brinner fortfarande inne i den gamla högen. Inte är det en gammal gravhög från vår forntid, men en gravhög från Sveriges industrihistoria. Högen består av resterna från den oljeskifferindustri som fanns här förut.
Vad gör vi med alla våra gamla industriminnen? Nåja, en del får ett nytt liv som bakgrundstext till nya konstprojekt, som detta sevärda: Konst på hög!
Så se och förundras, njut av den otroliga utsikten, våga ta den branta vägen med två hårnålskurvor upp till toppen, drick en kopp kaffe och skåda Närkesslätten.
Men läs också texten i marken om de böjda ryggarnas slit, människorna och den industri som byggde vårt land.

Förtrollande, magiskt och föränderligt är "Absit Omen" av Kent Andersson.

När du vandrar runt på högen skiftar de form, struktur och färg beroende på var du befinner dig.

(Är det Gunnebo tråddragna stängsel???)

Se mer bilder på  http://kph.kumla.com/

GAN, Gösta Adrian Nilsson på Waldemarsudde och sen vidare till Lund 2011.

Gan bygger svarta Metropolisstäder, han liknar en jätte som leker med sina svarta legobitar. Bara det att han till synes vårdslöst slängt i de röda och de gröna och de lila, ja varenda jäkla färg som han hittar i legolådan. Liksom jätten står han ovanför och utanför, när han tittar ner på den lilla staden, öppnar fönstren och lyfter av taken så att vi kan se in i husen och jag får den där bilderbokskänslan jag hade som liten, när tecknaren lyfte på locket och lät alla barnen titta in med sin fantasi.

Men allting är en gåta och en rebus, vad gömmer Gösta , ett steg bakåt och fram kliver män, män , män.

Gösta Adrian skruvar upp volymen i sin färgprakt och låter färgen skrika och gnissla, men ibland sjunga som den blå som han förälskat låter blåna, blåna, blåna.

Explosionen sliter sönder och delar upp helheten i spetsiga skärvor av färg som landar på duken och skapar den nya bilden. Så Fauve, så som ett vilddjur sliter duken i stycken tuggar och spottar ut den igen. Så vild och otyglad på duken som den kan bli som måste lägga band på allt som hjärtat vill i det verkliga livet. Allt är rörelse, riktning, strävan men också upprepning , samma form en gång till och en gång till och en gång till skapar rytm och djup. Men det är som en tiger har sluppit lös!

 

Domkyrkan i Lund  förvandlar han till en metallisk blank rymdraket som med våldsam kraft skjuter upp mot den grönskimrande luften över Lund, närmare Gud till dig kan församlingen sjunga under denna hisnade himlafärd när de lämnar en brundaskig stad inunder sig.

1930 är det depression i Tyskland och stöveltrampen närmar sig riksdagen i Berlin, då målar GAN sitt verk;  Svart och vitt, allt dras ihop till två tydliga former den svarta och den vita kolliderar obönhörligt men ljudlöst med varandra. Allt är minimalistiskt, det som förut har gömts i yviga pussel trycks nu in i avskalade former och i viloläge, det som varit ständig rörelse ligger stilla och låtsas vara dött, nature morte (död natur) på franska, men på tyska still leben ( stilla/orörligt  liv) tack och lov.

Gåtan: Vad händer sedan? Kanske försvinner Gösta in i surrealismen, går han vilse? Jag ser honom inte mer. Så mycket energi, så sträng stillhet och sen vad mer?

Gösta lever ända in på sextiotalet, men slutar han att måla? Inga verk finns på utställningen från hans senare tid, hur har explosionen tystnat, hur impluderar den vita formen när den krockar mot den svarta som faktiskt visar sig vara grön?

Jolin äter färg

målning av Einar Jolin , Malmö konstmuseum

Jolin äter färg

Det är sista dagen på Liljevalchs för den stora utställningen om Einar Jolin.


Här kan man bli förälskad i en Jolin som badar i färg, äter färg, leker i linjer och kolorit i sina ungdomsår, som målar färg lika fluffig och aptitlig som italiensk glass på en varm piazza i Neapel, som låter en lila sjunga bredvid en skogsgrön yta , som låter den rosa knoppas bredvid en bläcksvart färg,
Som målar unga kvinnor endast iförda svarta strumpor och ibland en hatt utan vulgaritet i rum av färger som enligt Rhode ropar till varann och faktiskt får svar.


Jolin tolkar havet med ytor och med riktningar i penselstråken, jag tänker hålla det i minnet när jag ser på Zorns abstraherade vattenytor, samma vatten men berättat på olika språk. Eller är det ens vatten, finns det bara till om en ursäkt att få leka bryta upp och sömma ihop ytor i färg, linjer och former och ibland men inte alltid volym.


Så blir han äldre, blir han gammal? Han blir grå, han tar fram linjalen.
Han reducerar de yviga fyrverkerierna, han kokar ner både färg, linje och form, är han deprimerad eller har han blivit en kontemplativ zenmästare som vinkar adjö till den stora orkestern och tar fram en enkel flöjt ur fickan, eller går han samma väg som sina konstnärskamrater som reducerar och minimerar genom en konkret konst ända fram till den tomma duken, bara det att Jolin talar ett annat språk och håller kvar vid det föreställande, reducerar verkligheten, går genom den nya realismen till ett Stockholm av kuber, rektanglar och andra ytor.
Men varför grå och inte Hammershøjs stillsamma skumtimmeljus utan här ett grått middagsljus, vadmalsgrå, fäbodsgrå.
Men grått viskar Inki i mitt öra, grått är inte svart blandat med vitt, grå kan bära palettens alla färger och ändå förklä sig till musens grå, i en lågmäld poesi.


Hela tiden går brödmåleriet bredvid, vackra damer och eleganta herrar passerar förbi, de stirrar på oss, men säger sällan någonting, det är helt ok, de tillhör överklass och visar lika lite intresse för mig som de andra damerna på Östermalm. De vill kanske bara uttrycka sina kläder skor och smycken, allt det andra behåller de för sig själva. Och vad är det egentligen Jolin behåller för sig själv som han bäddar in i det grå?
Och det är helt OK med brödmåleri, en konstnär kan inte bara äta färg.


En egen sal finns för stillebenmåleriet och där kommer jag att tänka på skillnaden mellan tyskans still leben (orörligt liv) och franskans nature morte (död natur) Här finns både målningar med doft och andedräkt men också de stendöda nature morte där klangen har tystnat och ledan tagit vid.


Och det är OK. En konstnär behöver måla om, om och om igen så att vägen mellan penseln och hjärtat och föralldel hjärnan blir kort och intuitiv, att det är många timmar av nature morte innan man kommer in i flödet då allt flyter samman i ett Leben.


Så måste man också nämna staden, staden staden som om och om och om igen breder ut sig i vedutamålningar, ömsom svala ömsom drömlika ömsom sprängfyllda. En stad så besjungen så bemålad och så ofta från söders höjder.
Och Jolin har målat och målat, Jolin kan, Jolin kan så bra att han till och med ibland kan måla utan närvaro.


Så börjar han måla in små lustiga kronhjortar i de stillsamma landskapen, de gör intryck av inklistrade urklippsbilder, de är udda i en omgivning som inte inkorporerar dem, var det så för Einar egensinnig i ett landskap som ville något annat, men Einar stod på sig han förblev en inklistrad kronhjort och hans stela lite förfrämligade svenska djur förebådar Ernst Billgrens animalia där kronhjortens bepansras av en hård men färgrik mosaik.


En konstnär ska berätta något väsentligt om sin tid, sa Inki. det gör Einar.
Blev du trött min käre Einar, men i din trädgård betar de skygga rådjuren av plast och i din närhet doftar alltid blommor både de levande köpta och de du kärleksfullt målade och där sitter jag i din röda fåtölj och nynnar Mumintrollets visa:


"För vi gjorde en måne av silver
och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon
och ett tåg för effektens skull.
Det är mera än låtsas och leka
för du kan vara alldeles viss
om att riktiga rosor är bleka
mot en handmålad rosenkuliss.”