Jolin äter färg

målning av Einar Jolin , Malmö konstmuseum

Jolin äter färg

Det är sista dagen på Liljevalchs för den stora utställningen om Einar Jolin.


Här kan man bli förälskad i en Jolin som badar i färg, äter färg, leker i linjer och kolorit i sina ungdomsår, som målar färg lika fluffig och aptitlig som italiensk glass på en varm piazza i Neapel, som låter en lila sjunga bredvid en skogsgrön yta , som låter den rosa knoppas bredvid en bläcksvart färg,
Som målar unga kvinnor endast iförda svarta strumpor och ibland en hatt utan vulgaritet i rum av färger som enligt Rhode ropar till varann och faktiskt får svar.


Jolin tolkar havet med ytor och med riktningar i penselstråken, jag tänker hålla det i minnet när jag ser på Zorns abstraherade vattenytor, samma vatten men berättat på olika språk. Eller är det ens vatten, finns det bara till om en ursäkt att få leka bryta upp och sömma ihop ytor i färg, linjer och former och ibland men inte alltid volym.


Så blir han äldre, blir han gammal? Han blir grå, han tar fram linjalen.
Han reducerar de yviga fyrverkerierna, han kokar ner både färg, linje och form, är han deprimerad eller har han blivit en kontemplativ zenmästare som vinkar adjö till den stora orkestern och tar fram en enkel flöjt ur fickan, eller går han samma väg som sina konstnärskamrater som reducerar och minimerar genom en konkret konst ända fram till den tomma duken, bara det att Jolin talar ett annat språk och håller kvar vid det föreställande, reducerar verkligheten, går genom den nya realismen till ett Stockholm av kuber, rektanglar och andra ytor.
Men varför grå och inte Hammershøjs stillsamma skumtimmeljus utan här ett grått middagsljus, vadmalsgrå, fäbodsgrå.
Men grått viskar Inki i mitt öra, grått är inte svart blandat med vitt, grå kan bära palettens alla färger och ändå förklä sig till musens grå, i en lågmäld poesi.


Hela tiden går brödmåleriet bredvid, vackra damer och eleganta herrar passerar förbi, de stirrar på oss, men säger sällan någonting, det är helt ok, de tillhör överklass och visar lika lite intresse för mig som de andra damerna på Östermalm. De vill kanske bara uttrycka sina kläder skor och smycken, allt det andra behåller de för sig själva. Och vad är det egentligen Jolin behåller för sig själv som han bäddar in i det grå?
Och det är helt OK med brödmåleri, en konstnär kan inte bara äta färg.


En egen sal finns för stillebenmåleriet och där kommer jag att tänka på skillnaden mellan tyskans still leben (orörligt liv) och franskans nature morte (död natur) Här finns både målningar med doft och andedräkt men också de stendöda nature morte där klangen har tystnat och ledan tagit vid.


Och det är OK. En konstnär behöver måla om, om och om igen så att vägen mellan penseln och hjärtat och föralldel hjärnan blir kort och intuitiv, att det är många timmar av nature morte innan man kommer in i flödet då allt flyter samman i ett Leben.


Så måste man också nämna staden, staden staden som om och om och om igen breder ut sig i vedutamålningar, ömsom svala ömsom drömlika ömsom sprängfyllda. En stad så besjungen så bemålad och så ofta från söders höjder.
Och Jolin har målat och målat, Jolin kan, Jolin kan så bra att han till och med ibland kan måla utan närvaro.


Så börjar han måla in små lustiga kronhjortar i de stillsamma landskapen, de gör intryck av inklistrade urklippsbilder, de är udda i en omgivning som inte inkorporerar dem, var det så för Einar egensinnig i ett landskap som ville något annat, men Einar stod på sig han förblev en inklistrad kronhjort och hans stela lite förfrämligade svenska djur förebådar Ernst Billgrens animalia där kronhjortens bepansras av en hård men färgrik mosaik.


En konstnär ska berätta något väsentligt om sin tid, sa Inki. det gör Einar.
Blev du trött min käre Einar, men i din trädgård betar de skygga rådjuren av plast och i din närhet doftar alltid blommor både de levande köpta och de du kärleksfullt målade och där sitter jag i din röda fåtölj och nynnar Mumintrollets visa:


"För vi gjorde en måne av silver
och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon
och ett tåg för effektens skull.
Det är mera än låtsas och leka
för du kan vara alldeles viss
om att riktiga rosor är bleka
mot en handmålad rosenkuliss.”