Om att göra är ett sätt att minnas och att finnas. Making is a way to remember


 

What I give I keep, what I keep I loose


Fler frågor än svar


På tv diskuterar man om Barn överhuvudtaget längre behöver lära sig att skriva för hand,
alltså med en penna, forma bokstäver med sina egna händer på ett papper.
Jag tänker på:

Den meditativa känslan att låta hand och hjärna följa formen,

låta den vindla och bli betydelsebärande.
Om förbindelsen mellan tanke och skrivet ord blir kortast till tangenten
eller till handens formande av den enskilda bokstaven
Och inte bara den kortaste vägen utan också processen;
från tanke till ordet på pappret eller dataskärmen,
pergamentet eller toalettpappret eller stenväggen.
När blir ett hjälpmedel handikappande och när blir det din hjälpande hand?


Jag är inte teknikfientlig.
Om att göra är ett sätt att minnas och att finnas.
To do is to be and to remember.
Making is a way to remember.
Att den som minns genom handen och ögats samarbete
kommer få svårt att minnas och urskilja tecknet
om de inte själva får forma, iaktta och efterlikna.
Den fågel jag kan beskriva och minnas från skolans biologilektioner
är den grönandshanne jag själv tecknade och minutiöst färglade.


Om en generation som aldrig får ett handskrivet kärleksbrev
Om att inte i smyg kunna skicka lappar
Om barnet som snart och nyfiket börjar forma
bokstäverna i sitt namn utan att någon bett därom.
Twitter kan man jämföra med runhuggarens kortfattade språk,
där varje bokstav får ta sin tid, där varje ord är betydelsebärande.
Tänk hur du sitter där och slår in bokstav efter bokstav
hur du håller tanken levande genom varje hugg i stenen.
Man kan fråga sig hur Solzhenitzyn klarat att smuggla ut sina dokument
utan att själv kunna skriva med sin hand?
Hur alla utan dator ska kunna få formulera sig?
Hur Robinson ska klara sig på sin öde ö?
För som Bibeln säger: och ordet blev till bröd!
Om strömkällan till den digitala världen är evig och allestädes närvarande?
Och frågan måste vi välja?
Och måste vi välja bort åt barnen?
Om man överhuvudtaget behöver lära sig sjunga
när det finns andra som gör det så mycket bättre,
när det redan finns en digital sång?
Behöver vi verkligen dansa med våra egna fysiska fötter,
sjunga med vår egen röst, se med våra egna ögon?
Behöver verkligen snickaren ta fram den urgamla hammaren?
Och varför finns det fortfarande cyklar?
Ja, varför går fortfarande människor med sina egna fötter?
Alienationen, främlingskapet inför det som min hand inte lägre får göra eller vidröra,
det min kropp inte längre får känna och utföra.
Vem får makten?
Vem ger vi makten?
Vem förlorar makten över sitt eget liv och sina tankar?
Vad är det skrivna ordets betydelse?
Att skriva eller inte skriva?
Varför köper vi fortfarande gåspennor?
Kan man inkorporera nya tekniker utan att nödvändigtvis förkasta andra?
Varför finns fortfarande hantverket kvar när vi har maskiner?
Var finns renässansmänniskans omfamnande
av många discipliners bidrag till det totala?
På konstskolan är grundkursen med de många kurserna
 i olika hantverkstekniker den mest fruktbara och populära.
Varför inte få lära sig många verktyg för att sen få välja själv
 och sedan kombinera i nya spännande kombinationer?
Ge mig många verktyg inklusive den digitala,
låt mig behålla hela min kropps alla möjligheter i den nya sköna världen


Och glöm inte den drivkraft som finns i lust och fägring stor.


To write or not to write?
To tell or to be told.
and why are people still buying goosepens?