Gan bygger svarta Metropolisstäder, han liknar en jätte som leker med sina svarta legobitar. Bara det att han till synes vårdslöst slängt i de röda och de gröna och de lila, ja varenda jäkla färg som han hittar i legolådan. Liksom jätten står han ovanför och utanför, när han tittar ner på den lilla staden, öppnar fönstren och lyfter av taken så att vi kan se in i husen och jag får den där bilderbokskänslan jag hade som liten, när tecknaren lyfte på locket och lät alla barnen titta in med sin fantasi.
Men allting är en gåta och en rebus, vad gömmer Gösta , ett steg bakåt och fram kliver män, män , män.
Gösta Adrian skruvar upp volymen i sin färgprakt och låter färgen skrika och gnissla, men ibland sjunga som den blå som han förälskat låter blåna, blåna, blåna.
Explosionen sliter sönder och delar upp helheten i spetsiga skärvor av färg som landar på duken och skapar den nya bilden. Så Fauve, så som ett vilddjur sliter duken i stycken tuggar och spottar ut den igen. Så vild och otyglad på duken som den kan bli som måste lägga band på allt som hjärtat vill i det verkliga livet. Allt är rörelse, riktning, strävan men också upprepning , samma form en gång till och en gång till och en gång till skapar rytm och djup. Men det är som en tiger har sluppit lös!
Domkyrkan i Lund förvandlar han till en metallisk blank rymdraket som med våldsam kraft skjuter upp mot den grönskimrande luften över Lund, närmare Gud till dig kan församlingen sjunga under denna hisnade himlafärd när de lämnar en brundaskig stad inunder sig.
1930 är det depression i Tyskland och stöveltrampen närmar sig riksdagen i Berlin, då målar GAN sitt verk; Svart och vitt, allt dras ihop till två tydliga former den svarta och den vita kolliderar obönhörligt men ljudlöst med varandra. Allt är minimalistiskt, det som förut har gömts i yviga pussel trycks nu in i avskalade former och i viloläge, det som varit ständig rörelse ligger stilla och låtsas vara dött, nature morte (död natur) på franska, men på tyska still leben ( stilla/orörligt liv) tack och lov.
Gåtan: Vad händer sedan? Kanske försvinner Gösta in i surrealismen, går han vilse? Jag ser honom inte mer. Så mycket energi, så sträng stillhet och sen vad mer?
Gösta lever ända in på sextiotalet, men slutar han att måla? Inga verk finns på utställningen från hans senare tid, hur har explosionen tystnat, hur impluderar den vita formen när den krockar mot den svarta som faktiskt visar sig vara grön?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar