onsdag 3 november 2010

moderna2010 en orättvis betraktelse

Modernautställningen 2010 på Moderna Museet i Stockholm en regning höstdag i november 2010 går mig förbi eller är det jag som går förbi den i de ödsliga salarna?
Nej, det var inte sant! Genast när jag kommer in tar Book & Heden tag i mina barndoms skrubbsår och upptäckarlängtan genom att välta fram stora stenar ur glömskans skog, stora stenar med inhuggna sentencer. Förutom att minnena och känslorna väller fram vid de svartvita fotografierna så kommer frågorna vem, vad, varför...vem/vilka  har skickat dessa budkap genom tid och rum infångade av Book&Hedens känsliga seismografer.
Verket heter Bexells stenar, ett undangömt monument.
Någon talar till mig  och jag stannar för att anstränga mig att lyssna och känna. Varför blir det inte så, sen när jag går vidare in i utställningen?
Vill de här verken tala med mig? Vill de kommunicera med någon eller är de bara ett varande? Helt ok bara att vara faktiskt, såsom höstlövet bara finns där   fastän jag använder det för mina egna drömmar och projektioner.
Eller är det jag som inte lyssnar och ger mig tid eller bortser från mina fördomar etc  för att fångas in av dessa verk som jag går förbi?
Ja kanske , när jag går in på modernas hemsida ser jag att jag missat Jonas Dahlbergs stillastående musgråmjuka filmrutor och Cecilia Edelfalk, var hon gömd i en hörlur eller någon annan teknik, jag hade velat höra hennes röst och se gestalterna hon manar fram ur skuggorna.
Men jag ser och blir glad av Sofia Hultens pinnar. De gör ett slarvigt mönster över väggen och lovar  att en otämjd skog kan tränga sig in i de fina salongerna och jag blir glad och upprymd av Ann Edholms Ubergang, med stora taggiga former och vildsint skrikande orange. Äntligen någon som talar med stora bokstäver till mig!
Plötsligt hittar jag en gammal bekant; stänk och rinnande färg och prickar. Vad gör du här Jackson Pollock, vad säger du gamle döde mästare? Vad vill du mig? Han säger varat, nuet är allt som finns, bara ta emot.
Men också görat, säger han och ger mig en färgburk, görat är viktigt! inte bara säjat.

Harold D. Lasswell definierade 1948 ett samtals delar som :
Vem
säger vad
på vilket sätt
till vem
med vilken effekt?

Paul Watzlawicks tillade
Man kan inte låta bli att kommunicera
det budskap som skickas behöver inte vara det som tas emot. 

Nu handlar kanske inte moderna2010 om samtal och kommunikation eller också gör den det. Pollock följer i alla fall med mig hela vägen hem och snackar hela natten i mitt öra . På småtimmarna tar vi fram färgburkarna och skvätter ner hela inredningen på den den adress jag besöker när REMsömnen tar vid i en outforskad lägenhet någonstans i mitt undermedvetna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar