 |
| Ich habe noch ein Koffer in Berlin es bleibt mir noch ein kleine Reise d´rin! |
torsdag 10 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
Brandenburger Tor an enchanted evening in Berlin
 |
| Here we are a magical night swarming around the honeycoulored Brandenburger Tor like bees in the darkness. |
onsdag 26 januari 2011
fredag 21 januari 2011
fredag 14 januari 2011
måndag 10 januari 2011
Jolin äter färg
 |
| målning av Einar Jolin , Malmö konstmuseum Jolin äter färg Det är sista dagen på Liljevalchs för den stora utställningen om Einar Jolin. Här kan man bli förälskad i en Jolin som badar i färg, äter färg, leker i linjer och kolorit i sina ungdomsår, som målar färg lika fluffig och aptitlig som italiensk glass på en varm piazza i Neapel, som låter en lila sjunga bredvid en skogsgrön yta , som låter den rosa knoppas bredvid en bläcksvart färg, Som målar unga kvinnor endast iförda svarta strumpor och ibland en hatt utan vulgaritet i rum av färger som enligt Rhode ropar till varann och faktiskt får svar. Jolin tolkar havet med ytor och med riktningar i penselstråken, jag tänker hålla det i minnet när jag ser på Zorns abstraherade vattenytor, samma vatten men berättat på olika språk. Eller är det ens vatten, finns det bara till om en ursäkt att få leka bryta upp och sömma ihop ytor i färg, linjer och former och ibland men inte alltid volym. Så blir han äldre, blir han gammal? Han blir grå, han tar fram linjalen. Han reducerar de yviga fyrverkerierna, han kokar ner både färg, linje och form, är han deprimerad eller har han blivit en kontemplativ zenmästare som vinkar adjö till den stora orkestern och tar fram en enkel flöjt ur fickan, eller går han samma väg som sina konstnärskamrater som reducerar och minimerar genom en konkret konst ända fram till den tomma duken, bara det att Jolin talar ett annat språk och håller kvar vid det föreställande, reducerar verkligheten, går genom den nya realismen till ett Stockholm av kuber, rektanglar och andra ytor. Men varför grå och inte Hammershøjs stillsamma skumtimmeljus utan här ett grått middagsljus, vadmalsgrå, fäbodsgrå. Men grått viskar Inki i mitt öra, grått är inte svart blandat med vitt, grå kan bära palettens alla färger och ändå förklä sig till musens grå, i en lågmäld poesi. Hela tiden går brödmåleriet bredvid, vackra damer och eleganta herrar passerar förbi, de stirrar på oss, men säger sällan någonting, det är helt ok, de tillhör överklass och visar lika lite intresse för mig som de andra damerna på Östermalm. De vill kanske bara uttrycka sina kläder skor och smycken, allt det andra behåller de för sig själva. Och vad är det egentligen Jolin behåller för sig själv som han bäddar in i det grå? Och det är helt OK med brödmåleri, en konstnär kan inte bara äta färg. En egen sal finns för stillebenmåleriet och där kommer jag att tänka på skillnaden mellan tyskans still leben (orörligt liv) och franskans nature morte (död natur) Här finns både målningar med doft och andedräkt men också de stendöda nature morte där klangen har tystnat och ledan tagit vid. Och det är OK. En konstnär behöver måla om, om och om igen så att vägen mellan penseln och hjärtat och föralldel hjärnan blir kort och intuitiv, att det är många timmar av nature morte innan man kommer in i flödet då allt flyter samman i ett Leben. Så måste man också nämna staden, staden staden som om och om och om igen breder ut sig i vedutamålningar, ömsom svala ömsom drömlika ömsom sprängfyllda. En stad så besjungen så bemålad och så ofta från söders höjder. Och Jolin har målat och målat, Jolin kan, Jolin kan så bra att han till och med ibland kan måla utan närvaro. Så börjar han måla in små lustiga kronhjortar i de stillsamma landskapen, de gör intryck av inklistrade urklippsbilder, de är udda i en omgivning som inte inkorporerar dem, var det så för Einar egensinnig i ett landskap som ville något annat, men Einar stod på sig han förblev en inklistrad kronhjort och hans stela lite förfrämligade svenska djur förebådar Ernst Billgrens animalia där kronhjortens bepansras av en hård men färgrik mosaik. En konstnär ska berätta något väsentligt om sin tid, sa Inki. det gör Einar. Blev du trött min käre Einar, men i din trädgård betar de skygga rådjuren av plast och i din närhet doftar alltid blommor både de levande köpta och de du kärleksfullt målade och där sitter jag i din röda fåtölj och nynnar Mumintrollets visa: "För vi gjorde en måne av silver och en underbar krona av guld och ett drama med rytande lejon och ett tåg för effektens skull. Det är mera än låtsas och leka för du kan vara alldeles viss om att riktiga rosor är bleka mot en handmålad rosenkuliss.” |
onsdag 5 januari 2011
Om att göra är ett sätt att minnas och att finnas. Making is a way to remember
 |
| What I give I keep, what I keep I loose Fler frågor än svar På tv diskuterar man om Barn överhuvudtaget längre behöver lära sig att skriva för hand, alltså med en penna, forma bokstäver med sina egna händer på ett papper. Jag tänker på: Den meditativa känslan att låta hand och hjärna följa formen, låta den vindla och bli betydelsebärande.Om förbindelsen mellan tanke och skrivet ord blir kortast till tangenten eller till handens formande av den enskilda bokstaven Och inte bara den kortaste vägen utan också processen; från tanke till ordet på pappret eller dataskärmen, pergamentet eller toalettpappret eller stenväggen. När blir ett hjälpmedel handikappande och när blir det din hjälpande hand? Jag är inte teknikfientlig. Om att göra är ett sätt att minnas och att finnas. To do is to be and to remember. Making is a way to remember. Att den som minns genom handen och ögats samarbete kommer få svårt att minnas och urskilja tecknet om de inte själva får forma, iaktta och efterlikna. Den fågel jag kan beskriva och minnas från skolans biologilektioner är den grönandshanne jag själv tecknade och minutiöst färglade. Om en generation som aldrig får ett handskrivet kärleksbrev Om att inte i smyg kunna skicka lappar Om barnet som snart och nyfiket börjar forma bokstäverna i sitt namn utan att någon bett därom. Twitter kan man jämföra med runhuggarens kortfattade språk, där varje bokstav får ta sin tid, där varje ord är betydelsebärande. Tänk hur du sitter där och slår in bokstav efter bokstav hur du håller tanken levande genom varje hugg i stenen. Man kan fråga sig hur Solzhenitzyn klarat att smuggla ut sina dokument utan att själv kunna skriva med sin hand? Hur alla utan dator ska kunna få formulera sig? Hur Robinson ska klara sig på sin öde ö? För som Bibeln säger: och ordet blev till bröd! Om strömkällan till den digitala världen är evig och allestädes närvarande? Och frågan måste vi välja? Och måste vi välja bort åt barnen? Om man överhuvudtaget behöver lära sig sjunga när det finns andra som gör det så mycket bättre, när det redan finns en digital sång? Behöver vi verkligen dansa med våra egna fysiska fötter, sjunga med vår egen röst, se med våra egna ögon? Behöver verkligen snickaren ta fram den urgamla hammaren? Och varför finns det fortfarande cyklar? Ja, varför går fortfarande människor med sina egna fötter? Alienationen, främlingskapet inför det som min hand inte lägre får göra eller vidröra, det min kropp inte längre får känna och utföra. Vem får makten? Vem ger vi makten? Vem förlorar makten över sitt eget liv och sina tankar? Vad är det skrivna ordets betydelse? Att skriva eller inte skriva? Varför köper vi fortfarande gåspennor? Kan man inkorporera nya tekniker utan att nödvändigtvis förkasta andra? Varför finns fortfarande hantverket kvar när vi har maskiner? Var finns renässansmänniskans omfamnande av många discipliners bidrag till det totala? På konstskolan är grundkursen med de många kurserna i olika hantverkstekniker den mest fruktbara och populära. Varför inte få lära sig många verktyg för att sen få välja själv och sedan kombinera i nya spännande kombinationer? Ge mig många verktyg inklusive den digitala, låt mig behålla hela min kropps alla möjligheter i den nya sköna världen Och glöm inte den drivkraft som finns i lust och fägring stor. To write or not to write? To tell or to be told. and why are people still buying goosepens? |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)