SNÖVIT I LISSELAND

VITT

                                         

Så omsorgsfullt har vintern broderat runt varje kvist på träd och buskar med sin vita vinterspets.
Så ren och nystädad är parken, så vintervit.
Jag önskar att jag kunde stryka bort den vita färgen från era paletter, sa Inki, när hennes ögon föll in i Fredriks pastellrosa interiör drömlikt materialiserad på hans vita målarduk. Han hade Hockney som målargud och ville  göra världen pastell och ljus
Den vita färgen söver och dödar klangen i färgerna, kanske Inki sa.
Kanske sa hon att vit inte är en färg eller att den var summan av alla färger.
Eller så sa hon inget mer.
Jag minns inte.
Vi tittade på våra paletter och tänkte:
Nej, du den behåller vi.
Inte vill vi måla brunsörja, som Pernbys målarskola, vi vill ha ljus och luft och vitt:
Den kalla Titanvitt med stänk av metall
och den varma zinkvitt.

Förresten finns det egentligen vitt?
Jag ritar i snön när jag går hem om kvällen, den snön är blå och jag ritar en blå månskära med pekfingret.
I morse hade snön stänk av rosa,
kanske var den gräddgul vid middagstid.
Den vita är ett oskrivet blad, det ger möjlighet att hitta på,
att göra eget
En del är rädda för det vita bladet,
Den vita duken, sa Inki.
Då kan man ta en trasa med ockra och dra över den och vips:
När du lägger dit den blå så har den redan något att förhålla sig
Färgerna har redan börjat sjunga stämsång tillsammans.
Men nej, rädd för den vita duken har jag aldrig varit.

Jag får vackra vita blommor för att visa att i sorgen är jag inte ensam, vit för att döden hälsar på med tyst kontemplation och stillhet som i ett Zentempel.
Vitt, men med tunna penselstreck av rosa i de skira kronbladen på de blommor vars namn jag har glömt.
Vintervitt, Vackervitt och Bländande vitt.